Torsdagen va en otorligt jobbig dag. Jag insåg där under eftermiddagen, någon gång under begravningen...att jag stängt av. Jag hade inte en enda gång sedan jag fick beskedet tänkt på det, inte på just det faktum att Gunilla inte finns bland oss längre. Jag träffade henne inte speciellt ofta men hon var en del av släkten en del av familjen. Varför jag gjorde det just nu denna gången det vet jag inte. Det har inte hänt innan...Jag har varit en sådan som gråtit floder när något hemskt händer som alltid ser det värsta och som är bekymrad, men inte denna gången...

Men under torsdagen lossnade mycket och det är nog det som sedan har hängt i..Att jag kände mig totalt ur form på fredagen berodde nog på att det var en lång och jobbig dag på torsdagen. Ja för vem mår inte dåligt av att gå på begravning.

Begravningen var fin...prästen var så bra och det kändes som han hade känt Gunilla väl. Han var så pricksäker i sin predikan om henne och hennes liv. Kistan de valt eller som hon själv valt var riktigt häftig, den var i en starkt mörklila färg...Häftig!! Jag har varit på lite blandade begravningar, detta var en med jordsättning och av någon anledning tycker jag att det känns värre...Det är tyngre att ta farväl när någon redan är nedsänkt. Att gå fram till en kista inne i kyrkan och ta sitt farväl är inte lika tungt, varför jag känner så vet jag inte det är ju egentligen samma sak. Personen i fråga kommer inte tillbaka. 

Efter jordsättning så gick vi till ett gästgiveri där det bjöds på mat. Det var riktigt god mat och man fick en stund att prata med alla de man så sällan träffar. Det är tragiskt bara att man ska träffas under dessa omständigheter. Nästa gång får det bli något mer lättsamt. En kusin träff i stugan kanske hade varit något???

Mina kusiner och farbror, naturligtvis många andra oxå var så ledsna. Jonas torkade ögonen med jämna mellanrum hela tiden...Det är jobbigt att se andra må så dåligt och veta att man inte kan göra något åt det..Finns inget man kan göra mer än att visa att man finns där och vad gör det för nytta...Gunilla kommer ju inte tillbaka.

Jag har många gånger under torsdagen och efter det tänkt på hur det hade varit om det varit min mamma eller pappa. Hemska tanke. Jag har utvecklat en rädsla för att mina föräldrar ska gå bort. Ser olika senario framför mig där det händer något hämskt, men jag kan inte göra något, jag står helt hjälplös =( Jag hoppas denna känsla försvinner snart, kan ju inte gå runt och oroa mig för det, det blir ju ohållbart.

Det blir ett svamel inlägg men jag kände att jag behövde få ut mina jobbiga tankar, kanske jag kan ordna upp de lite och få dem att inte bli fullt så jobbigt

Buketten från oss