Eftersom jag inte känner så där jätte många (typ 5 personer) i det här samhället blir man lite förvånad när man helt plötsligt träffar på någon man känner. Men det gör ju att man känner sig mer hemma. När man kan säga hej och snacka lite med någon på parkeringen på ica...ä jag vet inte, blev ett konstigt inlägg det här, men det känndes helt enkelt kul =)

Hoppas på en tipspromenad på söndag?!

Det borde inte nå mig, det borde inte krypa under skinnet...men det är så mycket, så många små saker som ploppar upp lite då o då som gör att jag inte mår speceillt bra, som gör att jag grubblar och tänker en massa, som gör att jag känner mig obehaglig till mods. Borde det vara så, svaret är själv klart NEJ och ändå har jag varken hjärta eller energi att göra något åt, eller så är jag helt enkelt feg och rädd för att det ska slå tillbaka. (och ärligt jag vet faktiskt inte vad jag skulle kunna göra) Vilket det gör i alla fall. Av någon anledning blir jag plågad av att läsa om händelser, de kanske inte alls är riktade mot mig (antagligen inte) men ändå känns det så. Det känns som det görs för att "peta" på mig, för att säga se här så här gör vi, du har ingen del i detta...

Vad ska göras, vad kan jag göra...blir kanske bättre, men känns mest som det inte finns nått att göra som det är bestämt att så här ska det vara o vi gillar inte det du gör eller stå för. Så ut me dig. Oki ni har lyckats, Grattis. Men mest arg är jag faktiskt för att ni lyckas.


bekanta, arbetskamrater, vänner, nära vänner, släkt, familj. (vad finns det för kategorier??)

Ja vad ska man säga... Som svar på mitt tidigare kärleksinlägg så NEJ det går inte!! Eller jo det kanske går med rätt kille. Men för att inte överdriva, han verkar faktiskt vara knäpp el ja enligt mig är han galen. Tänker inte dra vad som hänt, det skulle ta en evighet och jag orkar inte det. Men han är deffinitivt ett avslutat kapitel blockad och raderad från allt som fanns att radera honom från. Och jag hoppas verkligen att han aldrig någonsin kontakta mig igen , vill aldrig mer se honom!! Tur man bor i storstaden nu :P INGEN och jag menar INGEN behandlar mig så, det är inte acceptabelt. Någon som varit starkare än mig hade nog bett honom fara och flyga för en månad sen. Men mitt sälvförtroende och min egen styrka är inte på topp, men känns ändå bra så här i efterhand. Synd bara att jag inte fick någon riktigt bra chans att säga till honom vad jag tycker och tänker om honom. Han var nämligen dessutom en feg jävel som inte vågade snacka med mig live, inte ens ringa vågade han. Man får tänka possitivt jag är en erfarenhet rikare och för hoppningsvis gör jag inte samma miss igen!

Så nu är jag (trots det inträffade) en glad singel som är ute på marknaden igen ;)

Så Louise, vad sägs om en galen tjejkväll på stan ;P

Varför är inte allt bara lätt?? Går det alls att inleda något me någon som reser på veckorna, som har ett eget företag vid sidan om, som är ordförande i en suporterklubb, som har ett hus att sköta och som dessutom när han äntligen är hemma vill hinna träffa vänner och familj (vilket jag naturligtvis förstår)... Känns lite som ett Mission Impossible (men jag tänker inte ge mig i första taget). Och uppe på allt detta är jag såå kär som jag aldrig har varit... Vill ju helst att allt ska vara så där jublande romatiskt som jag vet att det faktiskt kan vara med honom. Han är ju något av det bästa som hänt mig på väldans länge ;) Frukost i Hissingsparken, grillning på altanen, shoppingturer, mysiga kvällar i soffan, promenader vid älvstranden, härliga söndags mornar i sängen jag vill ju fortfarande kunna ha allt detta. Kan jag, han el vi få detta att bli ett sådant där härligt och kärleksfullt förhållande som jag så mycket saknar i mitt liv. Antar att det bara är tiden som kan avgöra en sådan sak?! Vi får helt enkelt vänta, se och hoppas på det bästa...TYCKER OM HONOM, MYCKET!!!

Finns en massa dokumentation på allt detta härliga..fast inte mycket av det finns i min dator =)